Förnöjsamhet

Just nu är jag så trött att det klipper i ögonlocken och jag ska precis till att släcka och sova. Men överlag annars mår jag riktigt bra nu, efter en ganska lång period där livslusten bokstavligen har lyst med sin frånvaro, och bra har jag mått sedan i torsdags. Tänkte att det ju kunde vara trevlig att skriva någon rad när jag mår bra också, och inte bara gnälla när livet känns som allra svårast.

Det kändes otroligt tydligt att det var just i torsdags det vände och problemen med livslusten har nu hamnat i skymundan till förmån för en riktigt mysig känsla av förnöjsamhet. Både min kropp och min själ känns riktigt nöjda för tillfället och känslan av välbefinnande är väldig påtaglig och puttrar liksom omkring i hela kroppen känns det som. 

För mig är detta en positiv bit av att leva med en klinisk depression. Jag håller depressionen hyfsat i schack med hjälp av antidepressiva som jag äter på daglig basis, samt ångestdämpande som jag kan ta till vid behov. Tack vare att jag medicinerar har jag lärt mig att jag alltid kan känna mig trygg i att måendet faktiskt kommer att ändras, att jag KOMMER att må bra igen, men att jag helt enkelt måste härda ut de dåliga perioderna. För en dag vaknar jag och mår plötsligt som en människa igen. Och det jag menar med den positiva biten av att leva med en behandlad depression (en obehandlad dito skulle nog inte ha några som helst positiva sidor) är att jag, när jag väl mår bättre igen efter en tuff period, verkligen är otroligt medveten om ATT jag mår bra och därför också kan njuta av den känslan till 100 %. Då känns livet gött! 

Anledningen till att den tydliga vändningen kom just i torsdags berodde främst på att jag hade fått sova riktigt gott nästan en hel natt i sträck. Så når jag vaknade en bra bit in på torsdagen kände jag mig utvilad för första gången på långt över en vecka. Som ni vet har jag stomi och mina tarmar kraschade tyvärr helt på julafton. Det kändes som om Niagarafallen hade flyttat in i min påse på magen och jag har haft otroligt höga och vattniga flöden sedan dess. När det är så kan jag inte slappna av en sekund, inte ens på nätterna för det forsar ur tarmarna även då. När det var som värst den här gången fick jag ställa ett larm en gång i halvtimmen för att undvika läckage och olyckor. Och förutom att jag med det upplägget aldrig kan slappna av eller sova ordentlig blir hela jag galet trött och orkeslös, för allt jag dricker och försöker äta bara forsar ur systemet så min kropp hinner inte ta upp den näring den behöver.

Men… sedan i torsdags är det äntligen bättre och med mina mått mätt har jag en ”normal” och bra tarmfunktionen just nu. Hurra!

När det forsade som värst fick jag ställa in ett par aktiviteter, men det har jag faktiskt tagit i kapp sedan i torsdags. Har träffat vänner varje dag sedan dess, dels över några glas vin och lite mat uppe på stan – då kände jag mig inbillningsfrisk, minns knappt när jag sist åt och drack gott på stan – , dels kravlöst häng i myskläder med en av mina bästa vänner här hemma hos mig i fredags, liggandes i varsin soffa med massor av skratt och prat och många stora baljor med te och koppar med kaffe. I lördags fick jag också besök av en vän som är bosatt i Frankrike. Vi gjorde mat tillsammans och pratade i munnen på varandra (blir lätt så när vi bara träffas ungefär två gånger om året) och tiden bara flög fram.

Tack älskade Sofiorna, Ullis och Anneli för att ni ville vara med mig! Ni anar inte hur mycket energi ni gett mig!

Helgen avslutades med god brunch tillsammans med mina föräldrar, bror, brorsbarn och min brors särbo, tillika en av mina bästa vänner. På brunchen friade vi pappa-faren, som alltid envisas med att ha födelsedag bara några dagar in på varje nytt kalenderår. Klantigt av honom må jag säga, för när jag planerar för jul och nyår glömmer jag alltid bort att han fyller. Hade ju varit klart smartast att börja tänka på födelsedagspresent i samma veva som en ändå håller på att fixa julklappar, men… näe. Det blir likadant varje år och hans födelsedag kommer alltid som någon slags överraskning.

Egentligen är allt det här jag gjort sedan i torsdags, i alla fall på pappret, liiite för mycket aktiviteter för mig. När jag kollade i kalendern efter att ha tillbringat nyårsafton och halva nyårsdagen hos mina vänner var jag rädd för att jag inte skulle klara det. Just då var jag dessutom väldigt orkeslös, dels på grund av den kraschade magen men också för att nyårsfirandet gjort mig lite tröttare än vanligt. 

Min strategi blev att verkligen bara fokusera på en dag i taget och låta bli att tänka på eller oroa mig för hur det skulle gå i morgon eller i övermorgon. Och så blev det så himla bra! Jag verkligen kände att mötena med flera av mina absolut bästa vänner faktiskt fyllde på mina energidepåer, gav mig mig kraft. Nu i kväll (nåja, det har hunnit bli ”i natt”) är jag inte ens orolig för hur det ska gå TV4:s gala ”Tillsammans mot Cancer” som hålls i morgon kväll. Jag ser fram emot både galan i sig och att få bo på hotell och äta god hotellfrukost. Jag är SÅ glad att aptiten kommit tillbaka i samband med att magen började bete sig normalt igen. Ännu mer ser jag fram emot att få träffa lite andra ”Cancertjejer” från de grupper jag är med i. En kram IRL slår alltid en kram över nätet.

Ni får spana efter mig i publikhavet. Det är jag som har grå klänning och ganska rufsigt brunt hår. Ni kan inte missa mig! 😉